Lägesrapport från basecamp

Långt ifrån händelsernas centrum känner jag mig både hjälplös och svekfull, jag borde stödja våra tappra kamrater i deras kamp mot skavsår och muskelbristningar. Dessutom är jag rädd att grabbarna har blivit lite fartblinda, visst går det lite väl fort? Jag är dock glad att medieintresset har blivit stort. Dels får grabbarna den uppmärksamhet de förtjänar och dels kan vi andra vara rätt säkra på att de inte längre vågar ge upp. Ty, supporterskaran har växt sig alltför stor och besvikelsen skulle bli enorm ute i stugorna.

Det jag kan bjuda på är en överblickande lägesrapport. Den 30 april hade vi en releasefest för projektet i Uppsala. De båda huvudpersonerna hade dock laddat lite väl hårt och cykeln löd inte deras vingliga kommandon (däremot diskade Erik iförd endast boxerkalsonger). Därför blev den tänkta cykelturen genom Ekonomikumparken inställd. PR-avdelningen jobbade dock idogt på och delade ut pannband med snyggt tryck. Läckert.

Den 2 maj startade färden. Utan pompa och ståt men med en jädra inställning från grabbarna. Dock räckte den bara till Märsta, det krävdes nästan lite övertalning för att få dem att fortsätta till Stockholm. På kvällen underhöll två slitna pojkar med cykelhistorier, den ena värre än den andra. Trots att de bara hade cyklat en dag skarvade de som två gamla storfiskare. Morgonen efter tog de sig upp på hojen för en lång tur till Nyköping. Väl där åtnjöts en läcker middag och sömnen var god i tältets kingsize bed. Under dag tre tog de sig till Linköping och checkade in på Hotell Daniel Forsberg. På den fjärde dagen blev de halvkändisar i Linköping och passade på att både göra smygreklam för en stor livsmedelskedja och sprida korkade citat.
Ett mess från Erik kan sammanfatta den första delen av resan:

"Hej! Tänkte bjuda på en disk i cykeltights den här morgonen :). Vi närmar oss Nyköping. Borde vara framme vid kl 20. Nära bristning i baksidan, begynnande skavsår i röven, pauser på grund av tappad känsel i ballen men annars allt väl tror jag. Ledsen för valborg."

Nu blickar vi dock framåt och jag ser fram emot ett mer positivt mess, typ:
"Hej din lilla mes, kommer du snart med följebilen? Våra groupies måste ju ha någonstans att sitta, vi får bara plats med en på pakethållaren. Vi skriver autografer och känner oss sjukt starka i kroppen. Vaselinet har gjort skinnet mjukt som bebishud och skavsår är ett minne blott. Triangiaköket har slängts då vi blir bjudna på sjyssta sponsormåltider morgon, middag, kväll. Tältet signerade vi och sålde för 20 lax när vi fick guldkort på Hilton hotels. Väl mött/the tandemkings"

Jag gör plats för det messet i inkorgen, och längtar redan.